18: Stolthetskänslorna efter Zagreb hemma (2011)

Det hade varit jobbigt nere i Zagreb en vecka tidigare. Varmt och klibbigt. Och som lök på den svettiga laxen hade vi blivit rejält nermalda av en klart bättre motståndare. Dinamo hade gjort mål redan efter fyra minuter. Agon Mehmeti chockade genom att kvittera efter tjugo. Därefter hade vi lyckats vi hålla ut till paus, trots ett massivt tryck och Daniel Andersson utanför plan en lång stund för omplåstring.

Lugnare i början av andra. Men så, plötsligt, Halsti uppsnurrad på sin högerkant, boll in i mitten och 2-1. Bara ett par minuter senare, en straff som var helt korrekt, men icke desto mindre kändes onödig. Och såklart kom det också ett fjärde mål, i 84:e minuten.

Så hade vi några större förhoppningar inför hemmareturen? Mnja. »Vi måste ju försöka i alla fall«, hade Daniel Andersson sagt i korridorerna under Maksimir-stadion efter förlusten i Zagreb. Ja, men då kom vi väl ut med alla vapen blixtrandes, som de engelskspråkiga säger? Mnja igen. Första halvlek var en låst historia. Men så inleddes andra halvlek med att Dinamos högerback Sime Vrsaljko (sedermera Europa League-vinnare med Atlético Madrid och VM-finalist med Kroatien under samma år, 2018) fick rött kort. Ja, så kanske ändå? Halvvägs in i halvleken, frispark ute till höger. Wilton traskade dit för att lyra in den. Men överraskade alla med att dra in bollen i närmsta krysset.

Sen var det bara vi. I 86:e petade Pontus Jansson från nära håll, under målvakten, in vårt andra. Det kändes som att mirakel kunde vara möjliga denna kväll: vi fick hörna, Daniel Larsson stod fri, men nickade över. Nån minut in på övertiden mötte Ulrich Vinzents – som under sin tid i Malmö FF gjorde ett tävlingsmatchmål, i en cupmatch mot Jönköping 2011 – på volley just utanför straffområdet. En vänster, inte hans bästa fot, men perfekt träff. Rörigt framför målet, men bollen letade sig genom gröten. Trots detta hade Zagrebs målvakt Ivan Kelava på nåt sätt fått syn på den. Liggandes som ett streck i luften lyckades han enhandsrädda, och hann också peta bort returen framför en framstormande Miiko Albornoz.

Vi fick inte in någon tredje boll. Men det var en afton där ryggar kunde rätas och bröstkorgar fyllas med luft. Möjligt att det är loser-mentalitet att hitta skönhet i en förlust… men då får det väl vara så. Det känns också – åtminstone så här med historien tryggt i backspegeln – som att den här Zagreb-förlusten var starten på det som sedermera skulle komma att bli vårt allra bästa europadecennium sedan 1970-talet. Vi gick inte till Champions League, nej, men vi fick spela europeiskt gruppspel i Europa League som tröstpris. Det skulle komma att bli en vana. Och stämningen på läktaren, trycket från klacken, den kollektiva kraften, den skulle återkomma med förnyad styrka bara några år senare.