Foto: Fabian Kruuse
Visst känns det som att den oövervinnlige, ouppnåelige och på alla sätt oförglömlige Nils Markus Rosenberg hade ett endaste litet fel: han var en rätt så dålig straffskytt?
Det är det allmänna intrycket, eller hur? Men stämmer det verkligen? Det är farligt att lita till sina känslor, man tar saker för givet, saker som i själva verket inte alls visar sig vara så givna vid en mer strikt faktakoll. Oftast är det stora avgörande händelser – Mackans straffmiss mot Djurgården hemma ifjol är ett bra exempel här – som tar för stor betydelse, skymmer synfältet och lägger sig som en våt filt över just fakta och historia.
Vi får helt enkelt gå igenom hela vår straffstatistik under 10-talet först, och därefter fokusera på Rosenbergs straffar under samma årtionde. Ordning och reda.
Så, efter några timmars räknande och letande, och en total genomgång av alla matcher vi spelat under 10-talet så har vi följande facit: vi har fått 77 straffar med oss och gjort mål på 54 av dessa. Då är alla träningsmatcher inräknade också, ja, alla officiella matcher som Malmö FF spelat under 2010-talet. Räknar vi bara tävlingsmatcher – och det blir kanske lite mer korrekt, det är dock där som nervositets- och spänningsmomentet verkligen kommer fram under en straff – så har vi fått 65 straffar och gjort mål på 44 av dem. För endast Allsvenskan är siffrorna 50 straffar varav 33 gått i mål. Nota bene: inga straffar lagda i straffsparkstävling ingår (vid en snabb översyn så har vi spelat tre sådana under 10-talet: kvartsfinalen mot Kalmar FF i svenska cupen 2011, supercupfinalen mot Elfsborg 2014 och cupfinalen mot BK Häcken 2016).
Enligt en stor tysk undersökning för något år sedan så sitter mellan 73 och 74 procent av alla straffar i toppfotbollen. Där har vi det gyllene snittet. För Malmö FF så verkar det alltså som att vi ligger lite lägre än snittet, vilket ju också är känslan. Räknat på alla straffar under 10-talet så landar vi på 70 % i mål och ser man till tävlingsmatcher blir summan 68 %, och sett till bara Allsvenskan så är det 66 %. Nu är det ju antagligen så att det är det eländiga 2019, då vi missade 6 av 8, som sticker ut. Och mycket riktigt: räknar man bort fjolårets anomali så landar vi på mer rimliga 74 % i Allsvenskan, helt i linje med det tyska snittet.
Nå, det visar sig att Markus Rosenberg under sin tid hos oss har slagit 26 straffar (22 i tävlingsmatcher: Allsvenskan, svenska cupen och det europeiska cupspelet). Av dessa har han satt 19 stycken, eller 16 i nämnda tävlingsmatcher. Det gör att hans snitt ligger på 73 %. Nästan exakt det snitt som gäller för alla straffar i den europeiska toppfotbollen. Således kan man konstatera att Markus Rosenberg inte alls är en dålig straffskytt. Han är en helt normal straffskytt. Kanske inte en exceptionell straffskytt, som, säg, Matthew Le Tissier, som på sin tid satte 47 av de 48 straffar han la för Southampton. Men inte alls en så usel straffskytt som man fått för sig. Nej, en helt normal straffskytt.
Vid den här genomgången så visar det sig att 15 spelare slagit en straff i en tävlingsmatch för Malmö FF under 10-talet. Bara tre har aldrig missat: Mathias Ranégie, Pawel Cibicki och Romain Gall. De har å andra sidan bara slagit en var. (Ranégie slog faktiskt en i en träningsmatch också, och satte den, så han är allra bäst). Bäst snitt av de som slagit minst två har Jo Inge Berget, som gjorde mål på sex av de sju han slog: ett 85-procentigt målsnitt.
Nu har vi alltså – lite oväntat – kommit fram till att Markus Rosenberg är en klart godkänd straffskytt, med ett snitt helt i fas med vad man normalt sett bör ha. Dessutom, slår det oss nu, så är han en bättre straffskytt än hela Malmö FF:s snitt. Hmmm. Nåväl, tittar man då på de sex straffar han missat i tävlingsmatcherna under sina sex år på 10-talet så ser man att fem av dessa sex inte spelade någon egentlig roll. Den första han missar, hemma i Allsvenskan mot Hammarby 2015, är vid ställningen 2-1. En match vi sedan vinner med 3-1. Samma år bränner han en mot PSG, då det redan står 0-3, i en match som sedermera slutar 0-5. Det är svårt att se hur det skulle ha förändrat resultatet. Nästa gång han bränner är 2017, hemma mot IFK Göteborg, den där försmädliga chippen som går rakt i Pontus Dahlbergs famn. Då står det visserligen 1-1 och är bara en kvart kvar. Men så gör han själv 2-1 fem minuter senare, och dessutom ledde vi redan Allsvenskan med 10 poäng med bara nio omgångar kvar. 2018 bränner han sin nästa straff, borta mot BP i sista minuten, när vi redan leder med 3-0. Och ifjol missar han två, den första mot Falkenberg borta, vid ställningen 2-0 till oss (och då Markus själv redan gjort bägge målen). Matchen slutar 2-1 och även den här straffmissen är betydelselös i slutändan. Den andra är sedan den famösa mot Djurgården hemma vid ställningen 0-1.
Det är alltså bara en endaste straff av de sex han missat för oss i tävlingsmatcher (av de 22 han lagt) som på något vis påverkat utgången av matchen: den mot Djurgården på hemmaplan ifjol. Tyvärr blev den inte bara instrumental vad gäller förlusten i just den matchen, den blev också signifikativ för förlusten av det allsvenska guldet. Och precis som vi konstaterade i början av den här texten, så är det nog så att det är denna straffmiss som skymmer sikten för alla övriga straffar han slagit.
Allt det här, all denna statistik och genomgång av elvametersskott, bara för att ändå kunna konstatera att den allra viktigaste straffen vi fått under 10-talet, den tog Rosenberg, och den satte han på det mest utstuderat explicita vis.
Vi hade ju återvänt från Salzburg – Wolfgang Amadeus Mozarts födelseort – med en remarkabel 1-2 förlust i första mötet mot sockerdryckstillverkarna. Allt det där vet ni. Alla minns Filip Helanders glidande räddning på mållinjen och Emil Forsbergs uppsnappande av Peter Gulacsis tappade boll. Vi skulle ha varit borta från allt vad Champions League-gruppspel heter, men vi hade fått en andra chans. I den avgörande matchen hemma på Nya Malmö Stadion laddade Åge Hareide med ett slugt 5-3-2 system och laget bars fram av en fanatisk hemmapublik.
I den 8:e minuten så slår Pa Konate iväg en rensning. Markus Rosenberg tar emot den vid mittplan, samtidigt som han liksom trycker undan en Red Bull-spelare. Han vänder om och sätter full fart framåt. Det som sker nu är inpräntat i alla MFF-supportrars hjärnor, men vi går igenom det ändå, för formens skull. Nästa steg i den här sagan om alla himmelsblås lyckligaste kväll på jordklotet är att Mackan lyfter bollen över en anstormande försvarare. Nu återstår bara två Salzburg-utespelare. Isaac Kiese Thelin drar iväg åt vänster, han är offside, men har ändå rubbat österrikarnas cirklar. Magnus Eriksson kommer, som skjuten ur en kanon, till höger. Rosenberg släpper bollen i exakt rätt ögonblick och Mange har en autostrada mot målet. Men Peter Gulacsi, den olycklige, kommer ut och nu blir det en kamp om tusendelarna. Vem ska komma först till bollen? Mange gör det enda rätta, sprintar mot bollen och skjuter den åt helvete. Sen faller han med dunder och brak. Tre Salzburg-spelare sträcker upp händerna, i serietidningsaktiga oskyldighetsgester. Mange ligger kvar på marken och tittar på domaren.
Är det straff? Det är svårt att säga. Fotboll är en bedömningssport, oavsett vad VAR-förespråkare försöker säga. Magnus Eriksson är först in i situationen, så mycket är klart. Dessutom är det klumpigt av Gulacsi eftersom Mange aldrig kommer att nå den tillräckligt mycket för att åstadkomma en rejäl målchans. Domaren tar också tid på sig att bestämma sig för om han ska blåsa eller inte. Det dröjer en sekund innan han pekar på straffpunkten. Hela Stadion vrålar, men det är inte av självsäker klarhet, det är snarare ett fullt rimligt försök att påverka en stackars rättsskipare.
Straffen är suverän. På alla upptänkliga vis. Markus tar god tid på sig att lägga rätt bollen, vänder och vrider, vill hitta en perfekt plats. När domaren blåser ställer han sig bredbent, med armarna mot midjan, och slår en blick åt vänster. Han kontrollerar att domaren också är redo. Sen andas han ut, tar en ganska snabb ansats, och bankar upp den i nätttaket, mitt i målet, medan Gulacsi ligger och sprattlar i sitt vänstra hörn. Ett öronbedövande oväsen stiger mot skyn av en 20 000-hövdad publik. Den här augustikvällen har bara börjat. Gianni Infantinos plastbollar, som liksom skruvas isär på mitten, vid UEFA:s Champions League-lottning i lilla Nyon i sydvästra Schweiz, är ännu bara en dröm i fjärran. Men snart så.
Foto: Fabian Kruuse