10: Stämningen på Stamford Bridge (2019)

Vad har vi egentligen fotboll till?

Ja, det är en filosofiskt ställd fråga. Och vi vill att ni funderar på den. Varför finns fotboll? Vad fyller det för funktion? Varför går ni på Malmö FF:s matcher, vecka ut och vecka in, år efter år?

Det finns några rimliga svar här, och vi ska presentera dem, utan inbördes rangordning, så att ni kan se om ni känner er hemma.

Först och främst: man går på fotboll för att det är tradition. Man har gjort det sedan man var liten. Flera andra i släkten har kanske gjort det. Det är, för att tala vuxenspråk, kultur. Man har det i blodet. Man tänker inte ens på det: det bara är. Det är som för svagt troende som går i kyrkan om söndagarna. De gör det inte för att de känner passionerat kring Jesu död och lidande. De går för att de alltid gjort det. Lite mer inspirerade kring dop och juldagsmorgonens mässa, men för det mesta är det en oundgänglig rutin. Sak samma för oss: stadion är vår kyrka, vi går kanske mer pliktskyldig till mötena mot Gefle och Falkenberg, men känner hur intensiteten sväller i bröstet vid guldstrider och europamatcher i kvällsljus. Då tror vi på riktigt.

Därefter: man går för att man spelat själv. Mer eller mindre alla av kvinna födda har någon gång spelat fotboll. Det är hela världens sport, det är den demokratiska idrotten. Här får alla plats. Det är inte som många andra sporter – Formel 1, stavhopp, dressyr – där man med visshet vet att man aldrig hade kunnat göra sig gällande, vare sig talangmässigt eller ekonomiskt. Fotbollen lever en del på illusionen om att alla någon gång fått en perfekt vristträff och sett bollen fara in i nät. Därav alla besserwissrar på läktaren. Man ser sig själv i spelarna. Jo, man blev aldrig lika bra, och hade inte kunnat utföra det som de gör på planen, och visst, övervikten och flåset sätter stopp, men, vafan. Det är Nick Hornby som skriver det i »Fever Pitch«, om hur det egna fotbollsspelandet med kompisar är så likt det professionella: »Luckily, it is possible to be a professional footballer without walking on to a League pitch, and without being blessed with a footballer’s physique or pace or stamina or talent. There are the grimaces and gestures, the screwed-up eyes and slumped shoulders when you miss a good chance, the high-fives when you score, the clenched fists and hand-claps when your teammates require encouragement, the open arms and upturned palms indicating your superior positioning and you teammate’s greed, the finger pointing to where you would like a pass delivered, and, after the pass has been delivered just right and you have messed up anyway, the raised hand acknowledging both facts. And sometimes, when you receive the ball with your back to goal and knock a short pass out wide, you know you have done it just right, just so, and that were it not for your paunch (but then, look at Mølby) and your lack of hair (Wilkins, that Sampdoria winger – Lombardo? – again), and your lack of height (Hillier, Limpar), were it not for all those peripherals, you would have looked just like Alan Smith«.

Mer: man törstar efter framgång. Man håller intensivt på sitt lag och man vill göra allt man kan – sång, applåder, halsdukar, flaggor, tifo, pyro, etc – för att de ska vinna och vinna och vinna. Vi är alla, undantagslöst, suckers för framgång. Det är mycket roligare att hålla på sitt lag när det går bra. Man går dit även när de förlorar, självklart, men man mår bättre, himlen är ljusare, livet känns lättare, när Malmö FF vinner. Och det är varken särskilt konstigt eller speciellt udda att framgång föder framgång. Fler människor vill se MFF spela idag än när vi var klappusla på 90-talet. Det är såklart tudelat, det här: dels handlar det om att vi vill vara med och skapa framgången (genom våra insatser på läktaren och runt klubben) och dels så handlar det om att vi vill vara en del av framgången (fler folk går på matcherna när laget presterar bra).

Ännu mer: det är häftigt att gå på Nya Malmö Stadion. Det är coolt. Det har blivit hippt. För tjugofem år sedan, när Allsvenskans publiksiffror nådde bottenrekord, så var det ute att gå dit. Man sågs som en kuf. Om man någon gång tog upp sitt fotbollsintresse bland vanligt folk så tittade de på en som man idag tittar på någon som gillar, säg, att samla nazi-memorabilia. Efter publikboomen i millennieskarven så är allsvensk fotboll något att skryta med. Man är direkt skum om man inte håller på ett lag och regelbundet åker land och rike runt för att stötta det. Malmö FF har blivit en sorts livsstil.

Och så till sist, själva essensen i den här filosofiska frågan, den innersta kärna kring vilket allt annat kretsar: man går på fotboll för att man där får ett socialt sammanhang. Man hör hemma på Nya Malmö Stadion och i den kollektivt gungande klack som man är del av. Man gör det oavsett hur laget presterar, man gör det oavsett väder och vind, man reser långväga, man sätter ekonomi och hälsa på spel, man gör det för att man måste. Det har blivit ens liv. Det definierar en. Man kan inte leva utan det. Här har man sina vänner, här har man sitt sammanhang.

Det är i denna kontext som vi nu ska be att få prata lite om hur det kändes där på Stamford Bridge när vi – trots att alla egentligen visste att vi aldrig skulle kunna hota Chelsea – sjöng högre och vackrare och kraftfullare än vi någonsin gjort förut. Vi ska göra det från två håll. Ett från the Shed End, mitt i kaoset i sydvästra London, så att ni får storyn från stormens epicentrum. Och ett från Kapstaden och Plettenberg Bay i Sydafrika, långt borta från larmet och sången, så att ni även får känna på hur det är att vara en del av MFF-familjen trots att man ibland är långt borta.

Tonys berättelse

Vi hade flugit till Bristol för att hälsa på en gemensam vän, jag och en annan vän, vi kan kalla honom Stephan Heyl. Väl där käkade vi fish & chips, gick på nån sorts spontanteater, samt kikade vi på Edward Colston-statyn nere i centrum, den som nu ligger på hamnbottnen och säger blub, blub, blub. Och så åkte vi in till Wales, besökte minnesmonumentet i Aberfan, gick omkring i Hay-On-Wye, den lilla byn berömd för alla sina bokhandlare och antikvariat, och badade i River Wye. Det var kallt.

Någon dag senare tog vi tåget in till London. Vi hade köpt med oss två pajer var från Pieminister. Jag valde en Moo (British Beef Steak, Cracked Black Pepper & Craft Ale Pie) och en Free Ranger (Free Range British Chicken & Wiltshire Cured Ham Pie with Leek & Thyme). Man kunde få dem glutenfria! Åh, så goda! Vi mumsade medan tåget susade fram längs sydvästra England.

Inne i London var det dags för match. Vi tog oss till Earl’s Court för samlingen, lyssnade till Pontus Jansson, och gjorde oss redo för Stamford Bridge. Byggd redan 1877, det här är Premier Leagues äldsta kvarvarande arena. Väl framme tog vi oss ganska högt upp på Shed End, i ena hörnet, närmst East Stand, där flera av våra nära vänner samlades. Det var ljuvligt att se malmöiter fylla våra sektioner, underbart att ta in vimlet av människor redo för match.

De första 30 minuterna är de bästa jag har varit med om. Alltså: det absolut bästa jag varit med om. Jag har ju sett nästan allt sedan 1974, såväl hemma som borta, så jag har dessutom något att jämföra med. Och ingen gång tidigare eller senare så har vi, kollektivt, sjungit högre. Det var en brutal nivå. Högre, bättre, mäktigare än Celtic eller Juventus borta. Starkare än någon av våra europakvalmatcher på hemmaplan. Brutalare än allt vi tidigare presterat.

Det var en otroligt imponerande uppvisning. Vi sjöng högt hela matchen, även om resultatet i andra halvlek mattade oss en aning, förståeligt nog. Men första halvlek? Herre-gud! Drygt tretusen himmelsblå, alla fokuserade på sång (eftersom resultatet var sekundärt), på en arena man sett så många gånger på teve som ung, och många med rätt mängd alkohol innanför västen (något man var lite rädd för skulle gå överstyr). Och hela East Stand, proppad med asiatiska turister, satt som fågelholkar och filmade oss istället för att kolla på matchen.

Där fanns en fullständigt vansinnig »Vi följer vårt blåa lag« efter cirka femton-tjugo minuters speltid, där ljudet var så högt att jag flera gånger tittade runt på mina kamrater och ingen av oss kunde riktigt ta in volymen. Jag minns att jag log brett, som ett litet barn. Perfekt synk, perfekt nivå på klappandet, alla i takt. Och ingen trumma (det var förbjudet att ta in) så själva sången fick ta överhanden. Otrolig nivå. Jag var så glad och stolt under match, och efter, att alla tankar om resultatet försvann, och jag kände, verkligen kände, att jag varit med om något som jag alltid skulle komma att bära med mig.

Henriks berättelse

Ja, jag var ju inte där. Efter Genk, Sarpsborg och Istanbul så struntade jag i att åka till det London som det går dussintals med lågprisflyg varje dag. Istället for jag till Sydafrika med familjen. Det var såklart en semester som var inplanerad sedan länge. Tidpunkten var främst vald utifrån att februari är sportlovstider, men jag måste också erkänna att jag vid reseplaneringen inte funderat särskilt mycket över en eventuell sextondelsfinal. För att återvända till kyrkoparallellen ovan: min tro var uppenbarligen klen.

Första matchen såg vi i vårt lägenhetshotell i Kapstaden. Jag satte mig i soffan framför den gigantiska TV:n, bläddrade genom kanalerna, och där, plötsligt: bilder från Malmö Stadion. Vi hörde välkända sånger strömma ur högtalarna. Vi lyssnade på den engelskspråkiga kommentatorn, som berömde stämningen och slet med uttalet av våra spelares namn. Och vi såg Malmö FF i långa stycken spela jämnt med den engelska giganten. När Anders Christiansen reducerade, ja, då skrek vi förstås rätt ut. Det var mer än en smula märkligt att sitta och titta på direktsänd fotboll från Stadion där nere, på en annan kontinent. Att missa det. Men samtidigt var den alltigenom dominerande känslan stolthet. Jag ville knacka på hos hotellrumsgrannarna, gå ner till den vänliga receptionspersonalen, och visa, säga »titta, här spelar mitt lag, här, nu, mot Chelsea«. Fast det gjorde jag inte. Fast när vi åkte på sighseeing-tur runt Godahoppsudden dagen därpå tog jag upp matchen med vår chaufför. Han svarade artigt och vänligt på ett sätt som avslöjade att han egentligen inte var särskilt intresserad.

Vid returmötet, som ju är den match den här texten egentligen handlar om, befann vi oss i Plettenberg Bay, ungefär 50 mil öster om Kapstaden. Återigen bläddrade jag genom kanalerna, den här gången på en betydligt mindre TV på ett litet pensionat. Jag fick ge upp. Wifi:t var inte det bästa, så att försöka hitta en fulstream var meningslöst. Morgonen därpå var det inte svårt att hitta texter som berättade om hur bortasupportrarna sjungit mer och högre än hemmasektionerna. Och minsann, återigen var stolthetskänslorna helt överlägsna grämelsen över att ha missat det hela.