9: Vi slår FCK borta och är Skandinaviens bästa lag (2019)

Under 10-talet har Malmö FF spelat 74 Europamatcher. Har dubblerat med allsvenskan alla år utom tre (2010, 2012 samt 2016), varit i gruppspel fem gånger och mött lag från sammanlagt 28 olika ligor. Från 29 olika länder, skulle vi kunna tillägga, om vi väljer att påminna oss om att ett av de båda lag vi mött från det engelska ligasystemet är walesiskt.

Kontrasterna har förstås varit stora. Från knappt tresiffrigt antal åskådare på en stadion i Tel Avivs utkanter, över Sarpsborgs lilla konstgräsarena, till hemvister för den allra stormrikaste fotbollsadel såsom Parc des Princes och Santiago Bernabeu.

Var har då motståndarlagets supportrar skapat tryck, låtit mest, helt enkelt varit bäst? Ja, det var förvisso ett satans oväsen i Salzburg 2014. Men det var en ljudvägg som till största delen skapades av att folk där satt och slamrade med nån sorts klappor. Outhärdligt. Arenorna i Madrid har givetvis osat av fotbollskultur, men så värst elektriskt har det inte blivit där. Bortsett från i bortaklackarna, då. Vilket kanske kan både förklaras och förstås med att Malmö FF i ögonen på en Real- eller Atletico-supporter sannolikt ses som ett obskyrt lag från Europas bakvatten, något som enkelt bör och kan städas av med en dag på jobbet. Inget som väcker några större känslor, helt enkelt.

Egentligen har inte Sarpsborg mycket som talar för sig. Det är en liten oansenlig norsk stad bara några mil från Svinesundsbron och den svenska gränsen. Där fanns som sagt en liten arena, konstgräs, och dessutom ett lag som ägnade sig mycket åt kampfotboll – »hela matchen är ju bara en lång fast situation, egentligen«, sammanfattade vår målskytt Andreas Vindheim matchen i MFF-tv efteråt. Men det fanns ändå något där: en man-ur-huse-känsla, de blå flaggorna i vart och vartannat fönster, en stolthet över klubben, den där magin som uppstår när den lilla uppstickaren kvalificerar sig för den stora scenen.

Och det är svårt att blunda för Celtic Park. Inget konstant tryck, men när det väl sjöngs, då sjöngs det med eftertryck. Besiktas-supportrarna kunde också väsnas, men de tystnade märkbart när matchen inte gick deras väg.

På Malmö Stadion då? Olympiakos hade ett imponerande följe. Dynamo Kievs bortaklack såg rent visuellt ut som schablonbild 1A av fotbollssupportrar: skränande, generellt sett inte direkt pinnsmala, män i bar överkropp. Trots att det var november.

FC Köpenhamn skulle vi egentligen mött i Champions League-kval redan 2017. Lotten hade gett oss dem i andra omgången. I första omgången skulle de först bara vinna över slovakiska Zilina, samtidigt som vi städade undan makedonska Vardar. FCK klarade – med visst besvär – av sin uppgift, medan vi stod för ett av decenniets värsta fiaskon. Det blev inget broderby den gången.

Istället hamnade Malmö FF och FC Köpenhamn i samma Europa League-grupp 2019. Den som gärna använder MFF som förevändning för att besöka nya och exotiska platser blev kanske besviken. Men samtidigt – en kortare, billigare och enklare bortaresa är svårt att tänka sig. Och det var ju också en inofficiell kamp om att kunna titulera sig Skandinaviens bästa lag.

Så när FC Köpenhamn slutligen kom på besök i oktober det året var bortasupportrarna många. Förstås. De fyllde Lilla Torg på eftermiddagen och södra läktaren på kvällen. Innan avspark viftade de med svarta sopsäckar och rullade ut en bild på en smurf i en gryta, ackompanjerat av meddelandet »Malmös skrig vill lyde – fra Köbenhavns sorte gryde«. Kändes trots allt ganska harmlöst. För mötena med FCK hade ju en viss laddning som inte enbart grundade sig i naturlig geografisk-närhet-rivalitet. Royal League-incidenten från 2005 låg och pyrde. Men vi ska inte uppehålla oss vid den nu – den, och hemmamatchen mot FCK, har vi pratat om i avsnitt 43. 

För nu ska vi prata om avslutningsmatchen 2019. Markus Rosenbergs sista match för klubben, efter den så magnifika hemmaavslutningen. Anders Cristiansen förväntades vara tillbaks i laget, efter en skaderiden höst. Han fick problem med en vad i hemmamatchen mot Köpenhamn, gjorde comeback – och mål – mot AIK i allsvenskans näst sista omgång, men skadade sig igen i slutminuterna av samma match. Nu lärde han oss ett nytt uttryck. I tidningarnas försnack pratade han om att flickvännens bröder var FCK:are, och att det var viktigt, så här innan jul, att vinna och ha »hånerätten« gentemot dem. Suveränt.

Tabelläget i gruppen var tillspetsat. FCK ledde på nio poäng, vi var tvåa på åtta. Men bakom skuggade Dynamo Kiev med sex pinnar, och deras motståndare i sista rundan var förstås avhängda sistepellen Lugano. Ingen väntade sig något annat än kassaskåpssäker Dynamo-seger. Vilket i sin tur innebar att oavgjort inte skulle räcka för vår del – hamnade vi och ukrainarna på samma poäng var de före på sina bortamål i de inbördes mötena.

Mer dramatik inför match: Christiansen blev sjuk. Dock inte värre än att han ändå fanns på plan innan avspark.

Dessförinnan, mer kaos. Vid insläppet, närmare bestämt. Grindarna vid bortaläktaren tycktes igenmurade. Det stod stilla, det var trängsel, det var irritation. Malmö FF klagade till och med efteråt, men FCK slog ifrån sig och menade att MFF-supportrarna dykt upp för sent, trots uppmaningar om att vara i god tid.

Innan avspark bjöd FCK:s läktare på ett nytt plastinklätt tifo. Blått och vitt och dessutom gott om bengaler.

Matchen sparkades igång. Det var också Uwe Röslers sista som tränare för Malmö FF, och han provade en ny uppställning. Att säga att det var 3-4-3 antyder att det var offensivare än vad som faktiskt var fallet. Dahlin stod i alla fall i mål; Lasse Nielsen, Rasmus och Safari där bak; Larsson, Bonke, Christiansen och Rieks på mittfältet; Rosenberg som central anfallare. Traustason och Rakip flankerade honom. 

Det blev ingen stor match. Mycket ställningskrig, få målchanser. Dame N’Doye, som missat första mötet, hade ett par avslut. Vi kom lite närmare mot slutet av halvleken.

I paus kunde vi också konstatera att Lugano tagit ledningen i Kiev. 

Vi kroknade inte. Tvärtom. Allteftersom matchen led framstod vi allt mer som det bättre laget. Stor chans med en knapp kvart kvar: Rieks hittade Rosenberg snett-inåt-bakåt i straffområdet, men avslutet en liten aning för löst och mitt på målvakten. Men vi behöll initiativet. Larsson växelspelade med Christiansen, som slog en yttersida i djupet. Larsson nådde först, och hans inlägg nådde huvudet på Traustason. Vars nick inte var på väg mot mål, men som tog i bröstet på Papagiannopoulos i FCK:s mittförsvar och studsade in.

FCK hade en boll i nät i 85:e, men målet vinkades helt riktigt av för offside.

Det sista som hände var att FCK fick frispark i farligt läge. Oscar Lewicki, som bytt av Christiansen, täckte undan.

Dynamo Kiev kvitterade Luganoledningen på övertid, men deras poängtapp innebar att också FCK krånglade sig vidare. Så kan man då säga att resultatet i vår match inte spelade så himlarns stor roll? Nej. Det tycker vi inte. Vi hade vunnit en hel massa grejer. Broderbyt, slaget om Skandinavien, gruppsegern och hånerätten åt Anders Christiansen.