Vissa spelare får inte de stora rubrikerna. Mestadels är det förståeligt. Den defensive mittfältaren som jobbar hårt och täcker upp för de offensiva krafterna kan ju såklart inte räkna med rubriker om han inte gör ett spektakulärt eller helt avgörande mål. För ytterbacken som rusar upp och ner längs linjen genom åren så krävs det en Anton-Tinnerholm-kväll-mot-Elfsborg för att uppmärksammas. Men lite då och då känns det faktiskt märkligt att vissa spelare förbigås med tystnad. Rasmus Bengtsson är en sådan spelare. Sedan han anlände för sin andra sejour i klubben i mars 2015 så har han varit allsvenskans bäste mittback. Det är fem fulla säsonger nu. Ändå nämns han sällan när även vanligtvis vettigt folk avhandlar ligans bästa mittbackar.
När Fotbollskanalen presenterade »Årtiondets allsvenska elva« ifjol så var han placerad på bänken. När allehanda allsvenska poddar diskuterar vilka mittbackar som kan tänkas vara aktuella för en landslagsplats så har det genom åren varit ett evigt tjat om Per Karlsson, Andreas Johansson, Marcus Danielsson, etc. Rasmus Bengtssons namn brukar komma upp, sist, lite pliktskyldigt, som någon som man ju måste nämna, men inte på största allvar. Att ingen av de andra spelarna är i närheten av Rasmus meriter (utlandsproffs i Hertha Berlin och Twente, där han också var lagkapten, 2 SM-guld, Champions League-gruppspel och två Europa League-grupp och -slutspel) viftas bort. Att ingen av dem är i närheten av Rasmus skicklighet och kapacitet kan man däremot inte gärna bortse från.
Vad kan det då bero på? Detta osynliggörande av en av hela 2000-talets största mittbackar? Det finns flera parametrar. En är såklart att han spelar för Malmö FF. Det kan självfallet bli tröttsamt att hela tiden, i alla lagdelar, bara sitta och rapa upp MFF:are som de allra bästa. En annan är att han är en tillbakadragen och reserverad spelare och människa. Han drar inte till sig rubriker, även om han kan vara nog så temperamentsfull på planen. Han syns inte på samma sätt som andra försvarare, och han behöver sällan göra spektakulära brytningar eftersom han alltid står rätt. Och en tredje är att han dras med ett rykte om att vara skadebenägen. Vilket i alla fall till viss del stämmer. Men inte alls i samma utsträckning som folk har fått för sig. Låt oss gå igenom hans stats under tiden i Malmö FF.
2015 spelade han 16 allsvenska matcher. Lite lågt, ja. Men samtidigt så ska man lägga till 4 matcher i svenska cupen, samt 10 matcher i Champions League-kval och -gruppspel. Vilket innebär 30 matcher under året, exakt lika många som mittbackarna i bonnaklubbarna som aldrig når europaspel kommer upp i. 2016 kom han upp i 18 allsvenska matcher, och 4 matcher i svenska cupen. 22 totalt. 2017 var hans mest skadedrabbade år, då blev det bara 9 matcher i Allsvenskan. Och så lägger vi till en match i svenska cupen och en i Champions League-kval. 11 totalt, lite magert. 2018 gjorde han 13 allsvenska matcher, men då blev det 6 svenska cupen-matcher och 13 matcher i Champions League- och Europa League-kval och -gruppspel. Sammanlagt 31 matcher under året. 2019 spelade han 23 allsvenska matcher, plus 14 i Europa League-kval och -gruppspel. Inalles 37 matcher, en imponerande summa. Det gör följande tabell för tävlingsmatcher:
2015: 30
2016: 22
2017: 11
2018: 31
2019: 37
Det gör drygt 26 tävlingsmatcher per år i snitt. Han hade tyngre skadeperioder under 2016 och 2017, det medges. Men resten av tiden spelar han fler matcher än en mittback i valfritt normalt allsvenskt lag. Och glädjande är ju att han verkar bli friskare och friskare. Vilket osökt för oss in på 2019 års Europa League-spel i allmänhet och de bägge kvalmatcherna mot Domzale i synnerhet.
Foto: Peter Lind, Himmelriket
Ni minns kvalspelet till Europa League ifjol? Vi hade, för en endaste gångs skull, tur i lottningen. I var och en av de fyra kvalomgångarna så fick vi den enklaste eller nästintill enklaste motståndaren. Svåraste motståndaren, ja, den enda motståndaren överhuvudtaget som beredde oss några problem, var en liten förortsklubb utanför Ljubljana i Slovenien. Vi skulle möta Domzale i andra omgången efter att vi avfärdat nordirländska Ballymena i första rundan med sammanlagt 11-0.
Bortamatchen blev en otäck affär där vi kom i underläge två gånger men lyckades kvittera bägge. Vårt 1-1 inprickat av Rasmus Bengtsson på hörna i 42:a minuten. På bortaläktaren, strategiskt placerad i ena hörnan av långsidan så att man inte såg ett skit, kunde man i alla fall konstatera att om inte Johan Dahlin storspelat så kunde vi åkt på stryk. Därför var det såklart oroväckande att just Johan var skadad inför returen. Visst är Dusan Melicharek en fullt kapabel andremålvakt, men han är inte Johan Dahlin, och olyckligtvis gjorde han sin kanske sämsta match i MFF-karriären i hemmamötet mot Domzale.
Redan i den 12:e minuten stod försvaret på hälarna och Domzales jamaicanske anfallare Shamar Nicholson, vars största claim to fame annars är att han en gång under en provspelsperiod sovit över hemma hos Franz Brorssons familj, sköt 1-0 ur, visserligen usel, vinkel. Men sedan steppade vi upp. I den 21:a minuten utförde Oscar Lewicki ett litet solonummer och pangade in 1-1. Och 11 minuter senare stötte Rosenberg in ett långt Sören Rieks-inlägg vid bortre stolpen till 2-1. Men Domzale skulle inte ge sig. Ur något som inte ens liknade en halvchans på övertid i första halvlek så fick Sven Karic fritt spelrum fram mot mål och ur dålig vinkel och ganska långt utifrån sköt han väl enkelt in 2-2 vid Melichareks närmsta stolpe.
Andra halvlek var i princip spel mot ett mål. Men det kändes ändå som att ett litet misstag skulle bli kostsamt. Förlängning närmade sig och oron steg. Då fick vi en hörna i den 83:e minuten. Den slog Behrang Safari perfekt och Rasmus Bengtsson steg till väders och kunde elegant styra in avgörande 3-2. För att därefter få glida fram på knäna och fira framför klacken på norra läktaren. Ett fint ögonblick och helt igenom rättvist för en spelare som så länge varit en av våra bärande element, och som faktiskt började spela fotboll i klubben när han bara var fem år gammal.
Målmässigt exploderade Rasmus Bengtsson i 2019 års Europaspel. Förutom de två mot Domzale gjorde han också mål mot Zrinjski, Bnei Yehuda och Dynamo Kiev. Med det blev han vår näst bäste Europamålskytt det året, efter Markus Rosenberg.
Foto: Tony Ernst