98: Överkörningen av AIK (2012)

2012 är vårt svagaste år under 10-talet. Det enda året då vi varken vinner SM-guld eller spelar europeiskt cupgruppspel. Vi slutade trea i allsvenskan, och något europeiskt spel blev det inte alls, eftersom vi bara kom på fjärde plats året innan. Visserligen levde säsongen ända fram till slutet, och hade vi slagit AIK i sista matchen, ja, allra sista matchen överhuvudtaget på Råsunda, så hade SM-guldet varit vårt. Men det var egentligen aldrig riktigt nära 2012. Vi var fortfarande ett lag under uppbyggnad. Rikard Norling famlade fortfarande med pusselbitarna. När han sedan året efter hittade rätt så vann vi ju SM-guld i stor stil och med sagolikt spel.

Det fanns höjdpunkter även detta år. Simon Thern debuterade, Tokelo Rantie dök upp som en virvelvind, och ingen kan någonsin glömma 3-0 krossen av HIF i regnet i maj på Stadion. Men det fanns mer.

Allsvenskan tog ett långt uppehåll 2012 för EM i Ukraina/Polen. Den 12:e omgången spelades färdigt den 24:e maj, (vi fick bara 1-1 borta mot Sundsvall efter kvitteringsmål av Alexander Nilsson, vår gaffeltrucksliknande anfallare, om ni minns honom). Då ledde Elfsborg tabellen överlägset på 30 inspelade poäng. Vi var tvåa på 22 poäng, tätt följda av AIK på 21 poäng och BK Häcken på 20 poäng. Nu skulle det dröja över en månad innan nästa runda. Vi tog emot AIK hemma den 2:e juli. En viktig match, inte bara för att vi skulle kunna cementera vår andraplats och hålla AIK tryggt bakom oss, utan också för att Elfsborg, suveräna serieledarna, fått stryk med 5-1 borta mot Åtvidaberg (såväl Magnus Eriksson som Anton Tinnerholm gjorde mål i storsegern, minsann) två dagar tidigare i omstarten. Elfsborgs åttapoängsledning kunde krympa till mer anständiga fem.

Måndagsmatch i juli. En fin sommarkväll. 15 000 på läktarna. En respektabel bortaklack. Ibland behövs det inte mer.

Man kände direkt att vi var på hugget, att vi använt det långa uppehållet på rätt sätt. Vi dominerade matchen och radade upp chanser. Det var kalabalik i AIK:s straffområde mest hela tiden. 1-0 kom i den 15:e minuten, ett anfall där större delen av laget var inblandade (bollen börjar nere hos Johan Dahlin, som spelar upp den till Wilton Figueiredo, som hittar Jiloan Hamad, som via en konstspark får ut den till Miiko Albornoz, som hittar Daniel Larsson, som via ett överhopp av Wilton och sedan en touch av Mathias Ranégie får in den i boxen). Till sist får Wilton skottläge lite till höger i straffområdet, och placerar in den vid närmsta stolpen.

Det skulle bli mer. När 2-0 kommer i den 29:e minuten har vi haft bollen i flera minuter. Till sist är det Hamad som driver upp bollen och serverar Jimmy Durmaz, som precis utanför straffområdet bombar in den med vänstern via ribban. I 40:e minuten stormar Jimmy Durmaz fram, hittar Ranégie ute till vänster, som skjuter ett bra skott som Ivan Turina parerar. På returen är dock Durmaz först framme och bara styr upp den i taket. Hans andra för kvällen. Nästan direkt efter, i 42:a minuten, kommer vi i en ny våg, Daniel Larsson skjuter men skottet täcks. Wilton fångar upp och pangar in den, via Turinas händer. Hans andra för kvällen. På läktaren ekade »Malmö, hallå hallå hallå, Gnaget, vadå vadå«.  

Man ska också komma ihåg att det här var ett riktigt bra AIK-lag, med spelare som Ivan Turina, Per Karlsson, Nils-Eric Johansson, Celso Borges, Robin Quaison, Martin Mutumba. Denna ljumma malmökväll hade de inte en chans. Många, många i vårt lag var suveräna. Hade det här laget fått bli intakt, och under resten av året sluppit skador (Ivo Pekalski) och utlandslockelser (Mathias Ranégie, Jimmy Durmaz) så hade vi mycket väl kunnat gå hela vägen redan 2012.

Andra halvlek av den här matchen blev såklart lite mer av en transportsträcka, men det var oerhört skönt att kunna sjunga och stötta, där på läktaren, helt avslappnat i en säker ledning.