Foto: Peter Lind, Himmelriket
Vissa händelser presenterar sig helt färdiga. Man förstår omedelbart att det är något betydande som skett. För andra tar det längre tid för deras relevans att sjunka in. Det är först senare – ibland långt senare – som man inser att något stort och unikt har inträffat. Markus Rosenbergs 3-0 hemma mot RB Salzburg 2014 var ett exempel på det förstnämnda. Man insåg direkt där man stod på läktaren att historia skett, och att vi nu var en annan klubb. Man kände att vi passerat en sorts gräns. Ett bra exempel på det sistnämnda är den händelse som här presenteras. Den kändes nästan helt obetydlig när den skedde, och man anade aldrig att den skulle komma att få långtgående konsekvenser.
Ivo Pekalski kom till Malmö FF under sommaren 2009 som 18-åring från Landskrona, men fick inte spela alls första (halva) säsongen. Två gånger satt han som oanvänd avbytare på bänken den hösten, det var allt. Man visste inte riktigt vem han var, eller ens vilka kvaliteter han hade. Men dessa skulle bli alldeles tydliga ganska snart under 2010 års säsong.
I premiären 2010 borta mot GAIS (0-0, men där Johan Dahlin räddade en straff av Wanderson, en straff som för övrigt Martin Hansson utdömde efter att Daniel Andersson fått bollen i ansiktet) så satt Ivo på bänken, utan att få komma in. Men redan i andra matchen, hemmapremiären mot Örebro SK, så kom han in, i 71:a minuten, istället för Robert Åhman Persson. I tredje och fjärde matchen fick han ånyo nöta bänk utan att få beträda gräsmattan. Men i den femte matchen, borta mot Kalmar FF på gamla Fredriksskans (var det sista året där innan KFF flyttade till Guldfågeln månne?) så skedde det stora tektoniska skiftet som man, med viss överdrift, kan säga skakade om Malmö FF i dess grundvalar.
Ivo Pekalski var (ja, är, eftersom han fortfarande spelar, säsongen 2020 i Norrby i Superettan, om det nu blir fotboll någon gång i år), en sittande mittfältare, en balansspelare som rörde sig mellan det defensiva blocket och resten av mittfältet, det som spanjorerna kallar »pivote«. Vi hade inte riktigt haft hans typ i klubben tidigare, eller i alla fall inte på länge. Det var inte bara att Ivo Pekalski visade sig vara perfekt för rollen – hans blick för spelet, hans mjuka och eleganta rörelseschema, hans mentala lugn, hans fina passningsspel, etc – det var också så att hans spel frigjorde Wilton Figueiredo på den andra innermittfältsplatsen. Det här är inte på något vis ett sätt att försöka sabla ner Robert Åhman Persson, som var en kompetent och habil mittfältare, och som ju har ett SM-guld med oss. Men innermittfältsparet Ivo/Wilton var på en annan nivå, och efter bara ett kort tag så började folk jämföra med andra klassiska innermittfältspar i klubben, och oftast då det kanske mest klassiska av dem alla: Jonas Thern/Stefan Schwarz.
Omgång 5 i Allsvenskan, således. Vi har startat bra, med två vunna och två oavgjorda. Vi ligger trea i en nymornad allsvenska på åtta poäng, två efter Häcken och Helsingborg. Men första halvlek på Fredriksskans leråker har inte varit bra. Kalmars Abiola Dauda gjorde 1-0 i 10:e minuten. Visserligen kvitterade Edward Ofere till 1-1 nästan direkt efter, men omedelbart därpå gjorde Tobias Eriksson 2-1 till Kalmar. Det ser segt och svårt ut, vi kan inte riktigt kontrollera bollen eller matchen på det usla underlaget. I paus byter så Rolle Nilsson ut Robert Åhman Persson och sätter in en 19 år ung Ivo Pekalski, som alltså får debutera på riktigt allvar i en väldigt tuff situation.
Det märks skillnad direkt. Visserligen slår Ivo bort en del inledande passningar, men han ger sig inte, och det ser ut som att han såväl lyckas skydda backlinjen som att ge Wilton Figueiredo fritt spelrum att gå framåt. Wilton gör slag i saken och glider förbi två tre Kalmar-spelare (bland annat Henrik Rydström i en suverän sekvens) innan han prickskjuter in 2-2 från långt håll. Vi har bara spelat knappt tio minuter av andra halvlek men vi har helt tagit över. I 58:e minuten nickar den evige Markus Halsti in 3-2 på en Wilton-hörna. Resultatet står sig matchen ut.
Efteråt var vi en del supportrar som var lätt chockade. Vem var denne unge gosse, som så självklart gick in och tog en plats i en så pass stor klubb, med allt vad det innebär av press och krav?
Nu skulle det visa sig att det här skiftet fortfarande krävde lite tid. I matchen efter (BK Häcken hemma, vinst 3-1) så startade Roland Nilsson och Pep Clotet återigen med Wilton/Åhman Persson. Och i omgång 8 (Djurgården hemma, vinst 2-1) så var Wilton avstängd, så då spelade Ivo/Åhman Persson. Det var först i omgången efter, omgång 9 den 29:e april på Gamla Ullevi mot IFK Göteborg (vinst 2-0), som vi för första gången startade med Ivo Pekalski/Wilton Figueiredo på innermittfältet.
Dessa två skulle sedan starta alla resterande matcher tillsammans under hela 2010, förutom i omgång 15 (AIK borta, förlust 2-0) då de bägge var avstängda (då spelade Rick Kruys/Miljan Mutavdzic, Robert Åhman Persson var avyttrad till just AIK), omgång 22 (Åtvidaberg borta, oavgjort 3-3) då Wilton var avstängd (Jeffrey Aubynn trädde in), omgång 27 (Kalmar hemma, förlust 0-1) då Ivo måste ha varit skadad eller sjuk (Rick Kruys spelade bredvid Wilton), samt allra sista omgången (Mjällby hemma, vinst 2-0), då Jeffrey Aubynn spelade (Ivo hade fått en ödesdiger avstängnings-varning i matchen före, BP borta).
Nu blev det statistiktjockt här, men allt för att så tydligt som möjligt illustrera det faktum att Ivo Pekalskis intåg i laget, bredvid en förlöst Wilton Figueiredo, var en av de största och viktigaste anledningarna till att det där 2010-laget inte bara kunde vinna ett efterlängtat och suveränt SM-guld, utan också bli så älskat.
Ivo Pekalski tog faktiskt två SM-guld med oss, det andra 2013. Men han var skadedrabbad de resterande tre säsongerna. 2011 spelade han cirka hälften av matcherna, 2012 blev det 10 matcher (och lika många, oftast väldigt korta, inhopp), och 2013 bara en endaste (premiären mot Halmstad, som han faktiskt startade i).
Efter att Pekalski försvann från klubben så var det en del ont blod mellan bägge parter ett tag. Idag känns det som att det är borta. Ivo har varit i Häcken, Halmstad, Oxford United och Halmstad igen, innan han landat i Norrby. Han talar alltid väl om oss supportrar, skickade en enastående videohälsning när MFF Support firade 25 år, och är ihågkommen som en fin spelare och en lika fin människa.