Ronnie Svensson hade under flera år gjort sitt yttersta för att skapa liv på Malmös läktare. Gensvaret hade för det mesta varit svalt, men det hade definitivt inte varit förgäves. I det dolda hade affärsmannen Bo Larsson sett supporterprofilens hårda arbete. En kväll bjöd han Ronnie på middag och la fram sin plan: att organisera en supporterförening.
– Han behövde mig och jag behövde honom. Vi var en kärna med Bertil Pow Pow Waldnert, Östen Arildsson, Lennart Bävern olsson och jag. En gång när Aftonbladet intervjuade Bävern skrev de hans efternamn med litet O fem gånger, så Bävern fick då ett smeknamn till, nämligen olsson med just litet O, säger Ronnie Svensson.
Grunden till MFF Fan Club var därmed lagd och i begynnelsen höll man, högst temporärt, till på Augustenborg.
– Jag hade varit uppe och snackat med Eric Persson och Cavalli Björkman och lagt fram planerna och allt var okej med dem. 1974 fick vi en väldigt fin lokal på Amiralsgatan på insidan av Nobelvägen. Vi hade biljardbord, darttavlor, kaffe, läsk och godis till försäljning. Vi tryckte bland annat upp t-shirts, flaggor och bildekaler. Vi hade också en väldigt fräck medlemsnål och jag tror vi var 500 medlemmar i slutet av 1974.
Snart började även MFF Fan Club erbjuda bussresor till samtliga bortamatcher. Bussen gick alltid från Triangeln, vid stadsteatern.
– Var det någon som kom halvfull eller värre så fick de inte åka med. Då sålde vi istället lotter på bussen för att få in pengar för att täcka bussbiljetten för de tomma stolarna.
Till Pingsten 1974 tog dock Ronnie bilen till Stockholm, tillsammans med fru och barn, för att se Malmö spela mot Djurgården. De kom fram till Olympiastadion bara 45 minuter innan avspark.
– Jag hann knappt trissa Stockholmarna. Istvan som jag liftade ner till Milano med mötte oss där med sin familj. Han bodde där nu och hade börjat prata konstigt. Thomas Sjöberg gjorde 0-1 genom en nick vid främre stolpen efter perfekt växelspel mellan Tapper och Roland Andersson. Det var ju signalen för mig att hoppa in med flaggan och tuta och springa 400 meter samtidigt som jag hoppade undan och duckade för ölburkar och flaskor! Vi vann till sist med 0-2.
1974 var det också dags för VM och Ronnie Svensson bilade även då med familjen, men denna gången ner till Tyskland. De bodde på en camping i München och Ronnie hade ständig kontakt med Staffan Tapper på spelarhotellet för att lämna rapporter om skadade spelare i övriga lag.
– Inför Bulgarienmatchen så blev jag stoppad i insläppet. Jag fick inte komma in med min svenska mellanöl och jag hade fyra stycken på mig. Då såg jag ett elegant par och deras söner komma gående, så jag frågade mannen om jag kunde bjuda på en öl. “Vad är det för sorts öl?”, frågade han. “Det är svensk öl”, sa jag. “Det har jag inte druckit sedan 1958”.
1958 var denna mannen nämligen i Sverige för att representera Wales i VM, där de tog sig till kvartsfinal men där de fick se sig besegrade av blivande världsmästarna Brasilien. Mannen hette Ivor Allchurch och efter Sveriges match mot Polen möttes de igen.
– Han såg mitt långa metspö som jag hade flaggan på och då visade det sig också att vi var grannar på campingen i München. En natt frågade jag om jag kunde få deras adress och då svarade hans fru helt lugnt att det räckte med Ivor Allchurch, Wales, UK. Och det gjorde det, för breven kom fram. Det blev Sir Ivor, sedermera, säger Ronnie Svensson.
Hemma på allsvensk mark blev 1974 ett kanonår. Bob Houghton hade kommit in som en frisk fläkt och MFF Fan Club började få upp ångan ordentligt. Inte minst vad gällde bortaresorna.
– Vi hade fint uppträde och hålligång. Vi sjöng och skrek hela tiden, men föreningen och tidningarna var helt på vår sida.
I slutet av september gick Clubens buss till Uppsala för match mot Sirius. Ronnie och hans vänner hann dock knappt hem till Malmö igen innan det var dags för en ny busstur, denna gången till Sion, Schweiz.
– Matchen gick till straffsparkar och Möller hade ont i höger axel så han slängde sig till vänster, men tog den sista när han dök till höger. Sen kom vi hem på lördagsmorgonen och åkte till Stockholm vid midnatt för match mot Hammarby. Vi stod och hurrade när spelarna skulle in och värma upp. Krister bara skakade på huvudet. “Hur fan orkar ni?”. Vi hjälpte laget att spela bättre. 46 av oss totalt sänkte 12 000 stockholmare.
Matchen slutade 0-5 och varje gång Malmö gjorde mål sprang de fram med bollen och la den framför läktaren där MFF-supportrarna satt.
– Det var stiligt. Fem gånger, dessutom.
Innan säsongen var slut hade Fan Cluben växt så mycket att det började behövas två bussar per resa. Till några av de kortare resorna fick de ta in ännu fler. Samtidigt började Stadion smyckas allt mer himmelsblå.
– Vi vann till sist allsvenskan med 9 poäng och Cavalli bjöd in mig och ett 20-tal fans till guldfesten. Vi hade väldigt skoj och jag sålde ett medlemskort till Kjell Roséns fru så jag fick ihop kontanter till en taxi hem!
– Vi tryckte också upp nya t-shirts nu med en stjärna under skölden efter 10 vinster och med 1974 års Allsvenska sluttabell på ryggen. Jag mötte Staffan Tapper utanför Stadion och han bytte till sig den tröjan så han stolt kunde gå in på träning med landslaget och hetsa alla upplänningarna!
1975 blev ett annorlunda supporterår för Ronnie Svensson. Den 29 april hade Malmö hemmamatch, och även om han så klart var där i fysisk form var tankarna någon annanstans.
– Min fru hade direktnumret till stadion, för hon var grymt gravid. Hade hon ringt så hade det nog blivit ett högt meddelande så hela stadion hade hört det. Nästa morgon så lät hon mig cykla ner till jobbet på Kockums och jag hann bara stämpla in innan jag blev tillsagd att cykla hem igen. Jag tog en taxi till BB och satt där och var nervös innan jag cyklade iväg för att köpa Sydsvenskan. När jag kom tillbaka var sonens huvud redan ute.
Anders föddes den 30 april och blev medlem i MFF den 2 maj, 1975. Att det blev just en Anders var inget annat än en himmelsblå slump.
– Jag la alla spelarnas namn i en hatt och drog en lapp och på den stod det Anders, efter Puskas.
Och Anders är bara några år ifrån att göra något helt unik. Han har ännu inte sett en enda match, och om han håller i den trenden i ytterligare sju år kommer han på årsmötet 2025 tilldelas en nål för femtio års medlemsskap utan att ha satt sin fot på stadion.
Samma år tog Ronnie tåget till Budapest för matchen mot Fernecvaros. Sammanlagt var man tolv man på resan.
– Vid passkontrollen in i Tjeckoslovakien så var det någon som fick sina Playboy-tidningar konfiskerade. Jag själv hade en ungrare som hjälpare på Kockums och hans bror mötte oss i Budapest för jag hade mycket smuggel med mig till honom och hans familj.
Tre av MFF-supportrarna tryckte in sig i dennes Lada och resterande fick dela på två taxibilar vidare till arenan.
– Vi kom fram precis i tid, Calle Lindstedt stod vid ingången med våra biljetter. Så när vi kommer ner för läktaren med elva flaggor och åtta tryckluftstutor så springer hela laget, även Möller, fram till läktaren och klappar för oss. Vilken upplevelse! Sen fick vi åka med i deras buss tillbaka till centrum där vi hade tid till middag samt att bunkra öl och vin till hemresan.
Efterföljande fredag var gänget tillbaka i Malmö och Ronnie gick direkt till Kockums för att jobba.
– Man fick ju visa sig där emellanåt. Jag jobbade ihop med Bosse Larssons far och hälften av förmännen satt med oss på sektion Q.
Ett annat kärt minne från 1975 är bortaresan till Landskrona. Det var en torsdagkväll och Fan Cluben hade fått ihop tre bussar.
– Det var kul, men farligt. Jag hoppade inte in och sprang min runda förrän det stod 0-4, men då hade jag med mig en flagga och min dotters kulram in på innerplan. Burkar, flaskor och snusdosor haglade in. De har fan inget sinne för humor i Landskrona. Till slut blev det 0-5. Dagen efter ringde jag till Kvällsposten och sa att de hade ändrat riktnumret till Landskrona och att om man skulle ringa dit skulle man först slå 05. Det blev publicerat.
– Jag jobbade nattskiftet i dockan och spenderade många timmar med en krita som var stor som en tegelsten med vilken jag skrev BOIS-MFF med 0-5 direkt under i tre meter höga bokstäver på det vattentäta skottet. Det syntes halvvägs till Landskrona!
Inför matchen mot Bayern München i slutet av oktober fick MFF Fan Club fem rödvita och fem blåvita splitternya bilar av Opel för att köra runt med och göra reklam. Något som passade Ronnie utmärkt, då han efter VM sålt sin bil och tagit sig fram med hjälp av cykel.
– Jag hade mycket att stå i och att göra för matchen 22 oktober och den 25:e var jag med familjen i Hamburg där vi tog en polsk ocean liner till London och vidare till Montreal, dit vi immigrerade.
Vid den här tiden hade MFF Fan Club vuxit sig 800 medlemmar starka. Ronnie hade gjort ett ordentligt avtryck i Malmö. När färjan kastade loss var det som att hela staden vinkade av honom.
– Bägge de stora bockakranarna gick fram och tillbaka och alla andra kranar svängde till höger och vänster med alla strålkastarna blinkade av och på. Sirenerna var som i London under Blitzen. Det är nästan så jag får en tår i ögat när jag tänker på det. Gud vet hur mycket det kostade Kockum i förlorad produktivtet, men det var stiligt. Medpassagerarna på färjan såg lite konfunderade ut.
Första delen i serien om Ronnie Svensson hittar du här.