Länge hade Ronnie Svensson gjort sitt yttersta för att skapa liv på läktaren, men han fick inte riktigt det gensvar från medsupportrarna som han hade hoppats. Åren gick och det hann bli 1968 innan han bestämde sig för att trycka upp fem flaggor. Fyra av dem sålde han till inbitna himmelsblå vänner och den sista behöll han själv. På matchdagen samlades de i hans lägenhet i närheten av Dalaplan. När de påbörjade marschen därifrån var de sammanlagt ett tiotal och allt eftersom de närmade sig anslöt fler och fler. När de nådde Stadion var de till sist över hundra personer. Från sektion Q började de med hjälp av de nya flaggorna att vifta igång publiken. Och det gav resultat. Detta skulle bli början på en ny epok i historien om Malmö FFs läktarkultur.
– Jag började springa runt planen med flaggan höjd. Det var inga problem hemma, men jag kommer ihåg en match i Göteborg när jag hade en vakt som åkte vattenskidor bakom mig med hårt grepp i hängslena. Han släppte till slut, säger Ronnie Svensson.
Ronnie Svensson föddes i Malmö under sensommaren 1946. Han hann gå sitt första år på Kirsebergsskolan innan flytten gick till Triangeln och Johannesskolan.
– Då gick man till Idrottsplatsen och låg bakom målet, och därifrån såg jag MFF spela mot Vasco De Gama och andra höjdare, säger han.
Ronnies tidiga fotbollsminnen är många och tydliga. Ett av de mer distinkta var när han var bollkalle till Tyskland i fotbolls-VM 1958.
– De tränade på Nikes plan och bodde i Bjärred på Saltsjöbadet. Vi cyklade dit och åkte buss till Lomma och tillbaka. Jag bodde egentligen vid den här tiden fyra minuter från fotbollsplanen, men det var ju kul att åka med laget.
Så mycket skolgång hann det dock inte bli för Ronnie. Efter tre år på Johannes Samrealskola värvades han av Kungliga flottan.
– Man missade en massa matcher när man låg i Karlskrona, men det blev lite bättre när man hamnade på en ubåt på Hårsfjärden. Vi var två skåningar på HMS Draken och jag minns att man blev totalt “blå” efter den katastrofala sluttampen i Allsvenskan det året med endast ett silver, säger Ronnie och summerar känslorna:
– Det var surt.
Minnet från 1-10-matchen i Helsingborg under guldåret 1965 väger dock upp.
– Ingvar Svahn nickade sitt enda mål. Hans skott i ribban träffade honom i pannan och sen i mål. Jag hade på mig min splitternya moccakavaj och det regnade hela matchen.
1966, när man tappat både Bosse Larsson och Lasse Granström, blev inte lika framgångsrikt. Nu började dock Ronnie Svensson och hans vänner ge sig ut på allt fler bortamatcher.
– 1967 var ett nytt fint år med nytt guld. Dag Szepanski och Curt Olsberg var bra nyförvärv och när vi var i Göteborg på bortamatch så bjöd Eric Persson på ett par öl på Hotel Opalen.
Och det är alltså vid den här tiden som Ronnies hetsande på sektion Q började smitta av sig. Inspirationen till de fem flaggorna som han lät tryckte upp på ett tryckeri 1968 hade han hämtat från den brittiska läktarkulturen.
– Jag följde Everton som har helt enorma fans och de hade flaggor, vimplar och halsdukar. Jag tror det var det som gav mig den första idén. De flaggorna jag gjorde var dock tryckta på linne. Det var fram och baksida på dem och under en regning match blev de så tunga att man knappt kunde lyfta dem, säger han.
1968 var även året då Malmö FF tog emot och slog Milan på Malmö Stadion.
– När det var dags för returmatchen den 2 oktober trodde jag först att vi skulle fylla en hel SJ-buss. Sen verkade det bli en lite mindre buss. Sen en folkvagnsbuss. Den folkvagnsbussen blev till en Opel Kapitän med sex man, sen fem, sen fyra, sen tre och på resdagen så backade även ägaren till Opeln ur. Så Istvan och jag fick lifta till Trelleborg och ta färjan till Travemünde.
Därifrån liftade de vidare till Lugano där de köpte en tågbiljett till den italienska gränsen.
– Där bytte de konduktör och den nya italienska ville ha mer pengar. Han gnuggade febrilt med tumme och pekfinger så vi skulle fatta! Då drog jag höger ficka ut och in så han skulle förstå att det var lite ont om kontanter. Det funkade och vi fick åka gratis till Milano.
Därefter följde en annorlunda promenad till hotellet. Ronnie hade nämligen en likadan resväska som MFF-spelarna hade, komplett med skölden och hans initialer.
– Vi fick skriva autografer i ett. Jag försökte förklara att vi inte spelade för MFF, men det gick inte. Så vi gjorde som de ville och skrev autografer. Det är väldigt få korpspelare som har skrivit så mycket autografer som jag gjorde då, säger Ronnie Svensson.
På hotellet möttes de av Rolf Björklund, mer känd som Tejpen, och Krister Kristensson.
– Snart var hela gänget där. De frågade hur många vi var som kört ner. Vi svarade “vem fan har en bil”. Todde kom ut och fick hela historien och sen kom Eric Persson och han frågade samma sak. Sen drog han upp två biljetter till kvällens match, bad oss vara försiktiga och sen sa han att vi skulle vara tillbaka vid deras hotell nästa dag. Vi skulle vara där senast 15:00. Det visade sig att fotografen Staffan Johansson och en reporter skulle till Rom på en modevisning och vi kunde ta deras biljetter och flyga hem med laget.
Trots att matchen gick som den gick så firades det på planet hem. Tejpen hade fyllt 30.
– Krister bad mig stå i gången så Durán inte skulle se när de blandade grogg! Jag minns att artonåriga Roland Andersson var tystlåten. Vi landade på Bulltofta och var nere på Kockska krogen och drack öl samma kväll.
Året därpå blev det bara ett silver och även det sista året som aktiv på läktaren för Ronnie Svensson på ett tag. 1969 emigrerade han till Australien och senare Nya Zeeland. Där gifte han sig och bildade familj. Åren gick, men Malmö och Malmö FF lockade.
– Jag kom tillbaka till Sverige på en onsdag 1973. Allsvenskan hade premiär på söndagen samma vecka. Inte illa planerat för en resa som tog 42 dagar med skepp och med en ettårig dotter. Vi fick en lägenhet på Cronmans väg, alltså samma väg som Zlatan senare skulle börja sitt liv på.
I den lägenheten skulle Ronnie senare trycka upp allt fler flaggor innan han tillsammans med sina vänner grundade MFF Fan Club. Om det kan du läsa mer i nästa del Nr Tolvs serie om flaggpionjären och supporterprofilen Ronnie Svensson.
